4
« skrivet: 13:20 - 23/02 2013 »
Som jag ser det så är det ett helt vansinnigt projekt att bygga en samverkanscentral där inga organisationer ingår, eftersom alla har sina egna åsikter och driver varje organisation efter egna idéer. Kan det dessutom ändras varje gång en ny upphandling avgörs, så är det ännu värre! Eller att helt plötsligt ett räddningsförbund vill ha sin egen central nånstans. (T.ex. två st i Stockholms län)
Enda lösningen, enligt min åsikt, är att staten tar över driften eller ställer såna villkor som innebär att blåljusorganisationerna finns på samma plats och utvecklas i samråd med varandra med en teknik som gör det möjligt att samverka i både mindre och större skala. Tänk vilka fördelar man skulle ha vid t.ex. En brand på ett tunnelbanetåg mitt i rusningstid i ett rör mellan två stationer. Vilken av alla dessa organisationer är INTE inblandade då?
Tanken med SOS när det startades, var ju att gå ifrån att man ringde nödnumret för att sedan bli kopplad till brandkåren eller ambulansen. Man skulle vinna tid på att operatörerna satt på samma plats och kunde se och prata med varandra. Medlyssningen innebar att alla kunde höra samtalet och sedan larma ut enheter utan att uppringaren skulle behöva prata med varje organisation och "dra historien en gång till". Tro fan att de till slut skriker "Men bara skicka nån då för fan!!"
Och var är vi nu?? Tillbaka till växeltiden innan SOS!!
Ta landets största stad, Stockholm, som exempel. Snart ringer du 112 och du kommer till SOS som nu åter blivit en växel i detta län. Varken räddningstjänst eller ambulans styrs därifrån längre!
Igår stod jag och en kollega på ett restvärde, tillsammans med en insatsledare och en restvärdesledare på en adress och väntade på en polispatrull som skulle komma med nyckeln till en brandskadad lägenhet. (Polisens tekniker hade direkt efter branden tagit över innan restvärdet fick påbörjas, och sedan låst och lämnat platsen)
Vi pratade med SOS om att de skulle trycka på hos LKC för att polisen inte dykt upp. SOS gjorde detta och vi fortsatte vänta. Patrullen skulle visst då finnas i grannorten 10 minuter bort. Efter ca en halvtimme ser vi en patrull passera en gata längre bort på väg mot polisstationen där nyckeln skulle finnas. Efter ytterligare en stund ser vi samma patrull passera i andra riktningen utan att komma till platsen.
Då insatsledaren slutligen blir ihopkopplad med patrullen visar det sig att de fått beskedet från LKC att de kunde ta det lugnt och äta färdigt innan de skulle köra till räddningstjänsten med en nyckel. De hade inte heller fått rätt adress, och dessutom fel telefonnummer att ringa till oss. Observera att detta är den korta versionen i gårdagens fars.
Tänk så enkelt det kunde ha varit! Till att börja med var vi alla utrustade med RAKEL och hade kunnat samverka om vi bara vetat vad patrullen hette. Hade dessutom en gemensam ledningscentral funnits är jag övertygad om att det hade gått ytterligare lite smidigare. För mig var detta det värsta exempel på "viskaleken" jag varit med om.
Jag tror som sagt absolut på en samlad plats där alla aktörer jobbar med varandra!!